life is a highway
januari 1st, 1970-life is a higway
Livet är som en motorväg som aldrig tar slut, och när den väl tar slut för just dig då krockar du.
-life is a higway
Livet är som en motorväg som aldrig tar slut, och när den väl tar slut för just dig då krockar du.

-Krister
Lukten av ditt långa svarta hår uppsatt i en hästsvans sätter sina spår, lukten av dina skitiga händer sitter som spår kvar på mina lår. Sättet du rörde mig på, sättet du smekte mitt hår. Sättet du skrattade på, sättet du taffsade på. När jag tänker på "dom sakerna" så blir jag helt tom, helt jävla tom inuti. Jag hoppas att jag en dag kan släppa allt ont, allt du gjorde och börja gå vidare. Du har förstört en del av mitt liv, du har sänkt min självkänsla till noll. Jag var ju bara 7år, med så jävla mycket sår. Jag kände och jag känner, smärta, vrede och ångest. Jag vet att hur mycket jag än skriker, gråter, skolkar eller flyr så kommer jag alltid att ha det där i baktanken. Jag kommer alltid att vara den lilla flickan som bönade och bad. Bad för att få vara ifred, men vi levar ju på planeten jorden. Vad fan ska man förvänta sig? Till alla ni som har blivit utsatta för någonting våld/övergrepp vad som helst , jag förstår hur ni känner!
-nickholina

-Förlorar jag dig, förlorar jag allt! Jag vill inte och jag ska inte förlora dig.
-nickholina

-Det är inte regn som faller !
När jag ensam i regnet går , då när det inte finns någon som förstår . Då ska jag utnyttja regnet , det ska vara min täckmanteln till mina tårar som faller ! Faller så livlöst ner imot backen , men när regnet sedan försvinner . Så får jag åter bära dom långt in på själen , tills regnet återvänder , återvänder för att skydda mig !
-nickholina
¨
Vilken super-hjälte-kraft skulle du vilja ha ? Jag skulle vilja kunna LURA döden , så att alla man älskar slipper försvinna !

-Var bara tysta, tänk för er själva. Det här är min mening, ni avgör ju själva vad ni tycker men såhär tycker jag!
Mitt förflutna har jag delvis lagt bakom mig, det finns bitar jag aldrig vill glömma men även många bitar som jag bara vill förtränga! Bitar som jag jobbar med varje dag, några bitar då och då försvinner. Jag intalar mig själv hela tiden, antingen lever du i nuet nickholina eller så kommer du att dö i det förflutna! Kan det stämma? Det tycker jag, tyck till själva. Man måste lära sig att allting inte alltid blir som man tänkt sig, snälla lova mig en sak ta aldrig något eller någon förgiven. Skriv gärna en kommentar när ni lämnar det här inlägget. Tack!
-nickholina
Alla ni som läser det här, hon som jag skrev om är "ingen" specifik. Ville bara förmedla en känsla i det jag skrev ikväll! Hoppas att ni känner det jag kände när jag läste allt efter jag skrivit det.. – nickholina
Dödsanonsen
Söndagen den 6/4-08 lämnade Anna Rebecca Johansson oss med en stor sorg och saknad . Frågan ifrån oss alla är självklart varför?
-Från mamma och pappa, släkt och vänner!
Vår kära Rebecca
Du föddes en regnig vårdag i april, du var så spröd och vacker . När du föddes gav du oss alla en mening, du spred värme och glädje emellan oss. Vi kommer alltid att vara din mamma och pappa, din vän även fast du har lämnat oss. Vår stora fråga kommer aldrig att bli besvarad, det ända man kan tycka och tänka är hur kan något sånt här ske? Hur kan våran älskade dotter, våran bästis bara vilja ta sitt liv? Vi alla önskade att vi hade kunnat hindra det som skedde, ditt val!
Oavsett vad så är du våran Anna Rebecca johansson.
Vila i frid 6/4-08
-I kyrkan lät det ungefär såhär:
-Vi har samlats här idag för att ta farväl av Rebecca Johansson . Som vi alla tyckte väldigt bra om. Hon lämnade oss dock för tidigt . Hon hade en dagbok som hennes mamma och pappa tog med hit idag, hon ville att ni alla skulle få höra hennes dotters sista ord. Några rader som verkligen berör, så luta er tillbaka och försök att sätta er in i Rebeccas situation. Försök att känna hur hon kände, för det hon kände var något som man inte ska känna i den åldern.
——————————————————————————————————————————————————————
-Rebeccas dagbok/ avskedsbrev!
Hej alla nära och kära, vänner och ovänner. Vi alla visste att den här dagen skulle komma, men vi visste inte riktigt när och hur snart. Jag var den enda som visste, som kunde avgöra och det står jag för. Jag gjorde ett val , ett ganska stort val och att jag våga? Ja det kan man undra, är man så less på livet eller på allt i princip, då vågar man! Eller man måste våga, för man orkar inte all smärta, ångesten för allt man gjort, allt man inte gjort det tränger in i en! Hallå jag är/var bara 14år, USCH! hemskt att änns bara tänka på det. Men alla ni som har samlats idag, tänk er för! Vem kommer här näst? Ska det behöva vara såhär? NEJ! Jag hoppas att jag var den första och den sista som lämnade just er, hoppas att ni förlåter mig någon dag! eller att ni iallafall förstår, snälla förstå mig? Gråt inte, herrgud! Tänk bara att nu har lilla Becca Johansson fått frid!
//Från eran becca!

-godmorgon!<3
måndag - hemresa!
Måndags morgonen började med ett leende ifrån min kära pojkvän. Jag låg och drog mig lite medans Martin kvickt hoppade upp ur sängen. Redan då kändes livet tröttsamt, jobbigt, meningslöst kanske en liten gnutta morgontrött? Ville bara inte inse, inse att idag var dagen då jag åter igen var tvungen att åka hem till Småland. Vi "gojjsade" snabbt ihop en varsin ostmacka och därtill ett smarrigt glas juice. Sen var det bara att "grabba" tag i väskan och fara n till Flen, det var Martins pappa som skjutsade in oss dit btw. Där "droppade" vi av Martins väskor hemma hos hans mamma. Strax efter det så "drog" vi till Flen "C" station, där ett kort hejdå var det ända som återstod. Martin var tvungen att skynda sig till sin svenska lektion (han går på BCPW) . Jag smsade Ricke en nära killkompis till moi, han kom ner en sväng på hans rast. Vi pratde lite om saker jag missat och saker som han missat ( te x. hur mår du? hur funkar det i skolan? osv. MEn så "plötsligt" så bara råkade martin dyka upp! Hmm, hade inte han svenska lektion. Jo, men han "sket väl i den då. Jag blev både överlyckligt och inte på samma gång. Han ska inte skita i sina lektioner pågrund av mig liksom! Men men, glad blev jag! Rickie gick, kvar blev jag och älskling i ytterligare 1½ timma. Älskling gr’ät, jag ville inte lämna honom, usch!
Resan hem gick bra, förutom att jag redan när jag klev på det första tåget från Flen till Norrköping fick en klump i halsen och en tår rann ner för min kind. Då kom ångesten, längtan, tårarna. Allt bara brast, precis när jag klivit på och hittat min plats. Men försöker tänka positivt, försöker vara stark. Vi ses ju snart igen, älskar dig!
-nickholina.<3
PEACE
-hmm?
en kopp kaffe i höstmörkret kanske? JA TACK!